Månadsarkiv: december 2011

8 Ekonomisk tillväxt – Kejsarens nya kläder

I en värld av ändliga resurser är en ständig ekonomisk tillväxt inte möjlig varken av ekonomiska, ekologiska, politiska, sociala eller av moraliska skäl. Vofför dé då?? Ekonomisk tillväxt mäts i ökning av BNP i procent per år. Procent på procent ger en exponentiell ökning som till slut ger en dramatisk tillväxt. En ekonomi som växer med 5 % ger efter en mansålder (70 år) en ekonomi som växt 30 gånger. Om Kinas tillväxt på 10 % per år fortsätter under en mansålder kommer deras ekonomi att växa 790 gånger. Som ni förstår är en ständig exponentiell tillväxt av BNP en rent matematisk, fysisk och ekologisk omöjlighet. Jag kommer att i ett senare blogginlägg närmare beskriva vad exponentiell tillväxt är.

Vi överutnyttjar redan jordens resurser.                                                         Med en exponentiellt växande ekonomi kommer också vårt utnyttjande av naturens resurser att växa exponentiellt. Det leder till en ohållbar situation.  Två tredjedelar av våra viktigaste ekosystem är överutnyttjade. Jordens befolkning konsumerar nu i genomsnitt 1,5 jordklot per år. Det går under en kortare tid men inte i längden. Om jordens befolkning skulle konsumera som svensken skulle vi utnyttja 3 jordklot per år. 20 % av jordens befolkning lägger i dag beslag på 80 % av tillgångarna. Mycket ojämlikt. Med den ekonomiska tillväxten och överutnyttjandet av jordens resurser håller vi på att såga av den gren vi sitter på.

Peak oil kommer att hindra fortsatt ekonomisk tillväxt.                   Olja innehåller extremt mycket energi. Som exempel kan nämnas att man med energin i 1 dl olja kan lyfta en bil (1200 kg) till toppen på Eiffeltornet (321 m). Det förklarar också varför den ekonomiska tillväxten och rovdriften på naturen tog fart när vi i större skala kunde utnyttja oljan. Kurvan för den ekonomiska tillväxten följer kurvan för produktion och konsumtion av olja. Vi har nu kommit till peak oil, när oljeproduktionen nått sin högsta nivå och därefter kommer att minskar. Det leder också till att ökad ekonomisk tillväxt kommer att bli omöjlig.

Ekologisk modernisering är omodern.                                                                   Den övergripande målsättningen för samhället i dag är ekonomisk tillväxt. Det man brukar argumentera för är ”grön tillväxt” eller ”hållbar tillväxt”. Det sättet att argumentera brukar kallas för ”ekologisk modernisering ”. Det innebär i praktiken en form av ”kejsarens nya kläder” eftersom det fortfarande handlar om ekonomisk tillväxt. Man dövar samvetet och slipper göra verkliga förändringar och kan fortsätta med ”business as ursual”. Det hävdas till och med att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att vi skall kunna hantera miljöproblemen. Man argumenterar alltså för att vi behöver ekonomisk tillväxt för att lösa de problem tillväxten har skapat. Här känner jag behov att citera Einstein: ”Det behövs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”

Behov av en ärlig debatt.                                                                              Vi har komplicerade problem att tackla för att komma fram till ett gott liv utan ekologiska problem. Ingen av oss sitter inne med svaren på alla framtidsfrågor. Därför är det viktigt att vi med ödmjukhet för den debatten. Vi som har en avvikande mening om tillväxten brukar kallas orealistiska miljömuppar, alarmister, domedagsprofeter eller liknande. Det är viktigt att vi kan föra en seriös debatt i stället för att ge varandra negativa tillmälen. Jag lovar i alla fall att försöka bemöta alla marknadsmuppar på ett värdigt sätt.

Annonser

7 Två politiska dimensioner

Nu när samhället kräver stora förändringar är det viktigt att vi för en ideologisk diskussion om hur samhället skall utvecklas. För att stimulera den debatten har jag gjort en politisk ”karta” med två dimensioner. En vänster – högerdimension och en miljödimension.  Jag har också satt in partierna där jag tycker att de hör hemma och var jag hör hemma. Var tycker du att du vill placera partierna och dig själv?

Miljödimensionen kan behöva förklaras. Förnekare framgår av ordet. Ekologisk modernisering innebär att man anser att miljöprolemen kan hanteras inom samhällssystemets ramar med ny teknik, klimatsmarta bilar, fönyelsebar energi, sopsortering och med något man kallar ”hållbar tillväxt”. Ekologiska postmodernister anser att man i grunden måste göra förändringar av vårt ekonomiska, sociala och politiska system för att hantera de ekologiska problemen. Dark mountain-rörelse anser att det är för sent att göra något och att man måste förbereda sig för de ekologiska katastroferna. De han gett upp tron på miljörörelsen och deras kampanjer. En ekofachist anser att djuren och naturen är viktigare än människan som bara ställer till ekologiska problem och är överflödig.

Anledningen till att jag placerat Miljöpartiet på två ställen är att jag tycker att deras partiprogram är radikalare än deras förda politik. I dagspolitiken närmar man sig en nyliberal hållning bl.a. med synen på privatiseringar. MP brukar hävda att man inte befinner sig på V-H-dimensionen utan enbart på miljödimensionen. Det anser jag vara en omöjlighet om man skall ta ställning i politiska frågor. Till exempel till frågan om ekonomiskt system och tillväxt, frågor om solidaritet, arbetslinjen, arbetstidsfrågor, sjukförsäkringsfrågor eller i privatiseringsfrågor.

Här nedan får du en länk till en PowerPoint-bild med de två politiska dimensionerna som du kan kopiera in i din egen PowerPoint. Sedan kan du markera var du tycker att partierna och du själv hör hemma. Diskutera med din omgivning och sänd gärna din bild och synpunkter till min E-post eller använd komentarfältet. Bilden brukar ge underlag till en konkret och engagerad diskussion. Vi behöver en ideologisk diskussion!  Två Politiska dimensioner

6 Förändringar av första och andra ordningen

Miljöfrågorna är inte enskilda frågor som går att isolera, utan de berör hela vårt sätt att leva, vårt sätt att organisera samhället och hur vi producerar och konsumerar. Trots det försöker vi i dag åtgärda problemen som om de är isolerade från varandra. Vi försöker också göra förändringarna enbart inom samhällets nuvarande ramar. Det som kallas förändringar av första ordningen. För att åstadkomma verkliga lösningar på dagens sammansatta problem måste vi också göra förändringar av våra sociala, ekono­miska, poli­tiska system. Det man kallar förändringar av andra ordningen. Med förändring av första ordningen menas alltså en förändring inom ett systems ramar utan att systemet förändras. Vi tänker på samma sätt, vi identifierar och löser problem på samma sätt. Vi letar efter nya möjligheter med samma metoder som tidigare. Sådana förändringar be­nämns ofta ”förnyelse” eller ”förbättring” av någonting. De metoder som används vid förändringen kan ofta betecknas som mer av samma sorts åtgärder som redan använts.

Med förändring av andra ordningen menas en förändring som leder till att hela ”systemet” förändras. En annan term som ofta används med likartad innebörd är paradigmskifte. På det personliga planet kan det handla om att ändra på ett grundläggande tanke- och handlingsmönster.  Det handlar ofta om att vi då ser verkligheten i ett nytt ljus och med en annorlunda förståelse. Det ger oss ett helt nytt be­slutsunderlag med möjlighet till nya handlingsmönster. Det sker inte genom att man enkelt ”byter skjorta” utan man måste gå igenom en ”förändringsprocess”. Det kan också gälla samhälleliga förändringar som till exempel förändringen från jordbrukssamhället till industrisamhället. De metoder och de tankemönster som används vid förändring av andra ordningen kan sägas vara mindre av samma sort som redan använts, men framförallt är det helt andra åtgärder. Om jag använder ”mer av samma” när det behövs förändringar av andra ordningen blir problemen oftast bara värre. Om jag ändrar min frisyr är det självfallet en förändring av första ordningen. Om jag ändrar min bild från att uppfatta mig som värdelös till att känna mig värdefull, är det en förändring av andra ordningen jag genomgått. Det gäller även om jag går från att vara alkoholist till att bli ”nykter alkoholist”. Om jag börjar källsortera mina sopor har jag genomfört en för­ändring av första ordningen men om jag inser att vi måste ändra vårt konsumtionssamhälle för att leva i harmoni med den ekologiska utvecklingen, har jag gjort en föränd­ring av andra ord­ningen.

Det vanliga när man ändrar sitt grundläggande tanke- och handlingsmönster är att man går igenom en be­svärlig kris. Det kan vara smärtsamt att inse att man måste genomgå djupgående föränd­ringar och att det man hittills trott på och de handlingsmönster man använt inte fungerar längre. Jag känner mig ofta förvirrad och vilsen när jag mist min gamla identitet innan jag funnit en ny identitet och ett nytt handlingsmönster. Ni har säkert alla upplevt djupa och smärtsamma kriser i era liv. Det sägs ofta att kriser kan ge personlig utveckling och mognad. Jag har själv upplevt det, både hos mig själv och hos människor jag träffat privat och i mitt ar­bete med organisationer, arbetslösa och sjukskrivna. Det här gäller förstås också gemensamma förändringar och större samhällsförändringar. Då kan vi hamna i kollektiva kriser. Vid stora förändringar brukar man beskriva krisför­loppet med en ”kriskurva”, se nedan.

Inledningsvis är det vanligt med en chockreaktion, handlingsförlamning, förnekelse och flykt. Sedan följer ofta nedstämdhet innan man accepterar verkligheten som den är och man har möjlighet att börjar se framåt och hantera situationen, under förutsättning att man inte fastnar i krisen. Kriskurvan är naturligtvis en förenklad bild av verkligheten, men den kan ändå vara till hjälp när vi funderar över vår belägenhet och över strategier för att komma vidare. Genom forskning har man funnit att information som inte stämmer överens med en människas världsbild och grundläggande värderingar helt enkelt kan förnekas. Det ligger förmodligen ofta bakom förnekelsen av de ekologiska problemen. Ett annat problem med förändringar av andra ordningen är att det kan vara svårt att föreställa sig ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Vi är fast i vår verklighetsuppfattning och tänker innanför ”boxen”. Människorna i jordbrukssamhället hade naturligtvis svårt att föreställa sig hur industrisamhället skulle komma att se ut. Det är ett dilemma vi har i dag när vi behöver lämna industrisamhället med den ständigt växande ekonomin och konsumtionen. Desto viktigare är det för oss att börja diskutera olika modeller för hur ett sådant samhälle skall kunna se ut.

Jag tror att vi som mänsklighet kan sägas närma oss eller redan befinna oss i ”kriskurvan”, men på olika nivåer, både vad gäller den inre psykologiska krisen och den yttre ekologiska krisen. Det är en av anledningarna till passiviteten och den förnekelse som nu är förhärskande. De förändringar vi gör i dag för att hantera de sociala och ekologiska problemen är enligt min uppfattning enbart förändringar av första ordningen. Den strategin brukar kallas ”ekologisk modernisering”.  Vi försöker leva vidare som vanligt och undviker att göra djupgående förändringar. ”Med ny teknik och miljösmarta bilar skall vi nog kunna få hållbar tillväxt”. Med den strategin sker ingen verklig förändring och problemen bara ökar. Klimatmötet i Durban blev ett förskräckande exempel. Som många påpekat gäller ”buissne as ursual.” För att hantera de ekologiska och klimatmässiga problem behöver vi framförallt genomföra förändringar av andra ordningen alltså systemförändringar. Det utesluter inte att förändringar av första ordningen som t ex sopsortering kan vara en viktig del av större förändringar.

För att åstadkomma förändringar av andra ordningen krävs det ofta att: Vi ifrågasätter oss själva och inte problemet. Vi relaterar frågeställningen till vårt sätt att tänka. Vi vågar gå utanför våra egna ramar, attityder och vår världsbild. Vi hanterar det motstånd och den ångest som nya tankemönster kan skapa.

Bo Ahrenfelt, läkare och psykiater, har i boken ”Förändring som tillstånd ” gjort följande reflexion: ”Övergången från en problemlösning av första ordningen till en lösning av andra ordningen består i att jag ifrågasätter mig själv (oss själva) och inte problemet. Det är med andra ord inte problemet som är problemet utan det är hur jag/vi hanterar problemet som är problemet”.

Sammanfattningsvis behöver vi vid förändringar fråga oss: På vilka systemnivåer finns problemen och hur hänger de ihop? Ska vi använda oss av delande eller helande vetenskapsteorier eller både och? Behövs förändringar av första eller andra ordningen eller både och?

5 Vår världsbild, helande och delande vetenskaper

Det här blir ett långt blogginlägg som jag känt mig tvungen ett formulera för att få ordning på mina tankegångar och förhoppningsvis ge läsaren nya infallsvinklar på vårt sätt att uppfatta verkligheten.

Vetenskapen som växt fram från 1400-talet med föregångsmän som Galileo Galilei, Francis Bacon, René Descartes, och Isaac Newton medförde så småningom grundläggande föränd­ringar av andra ordningen i hela samhäl­let.  Hand i hand med den vetenskapliga utvecklingen fick vi även den tekniska utvecklingen som var förutsättningen för industrisamhällets fram­växt. Allt detta för­ändrade successivt vår världs­bild, vårt sätt att tänka, känna och handla och vårt sätt att utforma samhället.

Bilden ovan kommer från boken ”Världen och vetandet sjunger på nytt” av   Erland Lagerroth. Den visar förenklat hur vissa komponenter hänger ihop och påverkar varandra och vilken central roll vetenskapen har.

De nya tankegångarna fick hårt motstånd från kyrkan. Den religiösa föreställningen var ”geocentrisk”, vilket innebar att man ansåg att jorden var centrum i universum. Den vetenskapliga världsbild som växte fram stod för en ”heliocentrisk” världsbild, där solen var centrum i universum. Nicolaus Copernicus lät först efter sin död publicera sina rön. Galileo Galilei ställdes inför rätta i Vatikanen och hotades med tortyr. Han sattes i husarrest och tvingades avsvära sig sina teorier. Giordano Bruno avrättades på kättarbål av inkvisitionen för sina heliocentriska teorier. De nya teorierna utmanade maktens män i dåtidens samhälle. Nu vet man att solen befinner sig i periferin av vintergatan och att vintergatan i sin tur inte är  centralt belägen bland alla galaxer.

Det som kännetecknar de vetenskapliga teorierna som växte fram är att man försöker förstå verkligheten genom att bryta ner den i allt mindre delar. Därför tycker jag att man kan kalla den traditionella vetenskapens olika riktningar för ”De delande teorierna”.  De de­lande teorierna känne­tecknas av en mekanisk världsbild. En vanlig metafor är att be­trakta naturen, människan och samhället som en klocka eller en maskin. Andra kännetecken för de delande teorierna är att de är analytiska, atomis­tiska, reduktio­nistiska och determi­nistiska. Med atomistisk och reduktionistisk menas just vetenskapens sätt att bryta ner och reducera verkligheten till mindre och ”enklare” delar. Det fungerat inte när man reducerar psykologi till biologi, biologi till kemi och kemi till fysik o s v. Som till exempel när man påstår att: ”Kärlek är ju egentligen bara kemiska processer i vår hjärna.” Delarna analyseras var och en för sig och man brukar sedan hävda att ”helheten är summan av sina delar”. Den vetenskapliga metod man oftast använder är att man mäter och väger fysiska delar i ett statiskt tillstånd. Man använder ett linjärt tänkande och söker efter orsak och verkan, där man utgår från att svaret ”antingen är det ena eller det andra”. Man har en determinis­tisk uppfattning om verkligheten som man anser i grunden styrs av förutbestämda naturlagar.

De delande teorierna och den tekniska utvecklingen har gett människan fantastiska land­vinningar och befriat människor från en dogmatisk religion. Den medicinska vetenskapen har gjort enorma framsteg. Vi har fått ett helt nytt sätt att producera och konsumera varor med industrialismens framväxt. Det har också på­verkat våra livsmönster, våra politiska ideologier, vår samhällsorganisation och vårt ekono­miska system. Vår världsbild och vårt sätt att tänka i dag har i stort formas av de delande veten­skapsteorierna. Man talar i dag till och med om dem som ”scientism” – den moderna människans evangelium. Men vi har nu börjat uppleva baksidan på me­daljen och den kranka eftertankens blekhet sprider sig sakta över vår kultur. Framförallt har utvecklingen kommit på kollisionskurs med den ekologiska grunden för vårt samhälles överlev­nad, då den delande vetenskapen och den tekniska utvecklingen gett oss möjlighet och motiv att i stor skala ex­ploa­tera naturen.

Men ett nytt sätt att tolka verkligheten har börjat växa fram. Det ger oss nya möjligheter till en föränd­ring av andra ordningen när det gäller vår världsbild. Det som kännetecknar dessa teorier kan ses som alternativ till determinism och reduktio­nism och handlar om att förstå världen i termer av helheter, system, relationer, funktioner, samman­hang och mönster. Därför kan man kalla de nya vetenskaperna för ”De helande teorierna”. Här handlar det inte om att se verkligheten som mekanisk, utan man ser den som organisk och levande. En vanlig metafor blir då att betrakta naturen, människan och samhället som ”självorganiserande system”.  De delande och helande teorierna skall inte ses som konkurrerande utan de kan sägas kom­plette­ra varandra. De ger kunskaper och insikter om olika ”de­lar/nivåer” av verkligheten. De är inte av samma ”logiska typ”. (En ”vitsippa” är en logisk typ och ”blommor” är nästa logiska typnivå och sedan har vi ”växter” osv. Enligt Bertrand Russel och Alfred North Witehead är det viktigt att hålla rätt på logiska typer när vi resonerar och analyserar). ”Materia” kan ses som en logisk typ och ”självorganiserande system” kan ses som en annan logisk typ. Det förra kallas ”element” i typläran och det senare för ”klass”.

En intressant parallell till de olika vetenskapsteorierna är vår hjärnas sätt att tolka, analysera och uppleva verkligheten. Den har också två inriktningar där den vänstra hjärnhalvan är mer analytisk och inriktad på att förstå och uppfatta delar och den högra hjärnhalvan är mer holistisk och inriktad på analys och upplevelser av helheter. Det är ju viktigt att både kunna se träden och skogen. Evolutionen har med andra ord före männi­skans intellekt skapat dessa två sätt att uppfatta verkligheten. Det tycks vara två ”naturliga” och grundläggande metoder som kompletterar varandra för att vi skall kunna förstå och uppleva verkligheten. I vår kultur har vi på grund av den delande vetenskapens dominans blivit mer och mer inriktade och tränade på och uppfatta vekligheten med vår vänstra hjärnhalva. Olika riktningar och benämningar på de helande teorierna är: ekologi, systemteori, kaosteori, cybernetik, kontextteori och ”general science”.  I mitt förra blogginlägg har jag närmare beskrivit systemteori. Här nedan följer en summering av de olika teorierna.

Här visas skillnader mellan de nya teoriernas perspektiv och de gamla materia-energi-perspektiven. Idén till uppställningen har hämtats ur boken ”Kommunikationens strategi” av Anthony Wilden som är professor i kommunikationsteori. Den nya synen, som själv har urgamla rötter, både inkluderar den traditionella vetenskapssynen och går utöver den. De två synsätten kan sägas komplet­tera varandra, de är inte motsatta och kan inte ställas mot varandra eftersom de inte är av samma logiska typ.

De delande teorierna har givit människan fantastiska möjligheter att utveckla samhället, öka vår materiella standard och kraftfullt påverka naturen i vårt eget intresse. Som tidigare nämnts fick vi genom de framväxande delande vetenskaperna möjlighet att gå från en geocentrisk världsbild (jorden i centrum) till en heliocentrisk världsbild (solen i centrum). Men vi fick också en mekanisk världsbild där vi ”delade” och isolerade människan från naturen och gjorde människan till härskare över naturen. Något man brukar kalla en ”antropocentrisk” världsbild (människan i centrum). Det fjärmade oss från att förstå oss själva som en del av naturen och som beroende av den. Vi har nu kommit till ett vägskäl som tydligt visar oss problemet med människans utveckling och ”framåtskridande”. Vi behöver nu utveckla en ”biocentrisk” världsbild (naturen i centrum). Jag tror att vi fortfarande i huvudsak sitter fast i en antropocentrisk världsbild. Vårt sätt att kunna förstå och uppleva att vi är en organisk del av naturen är en viktig pusselbit i sökandet efter nya utvecklingsvägar för mänskligheten. Systemteori och ekologi ger oss andra pusselbitar för att kunna se att problem finns på flera ”nivåer” och att de hänger ihop. Vi behöver alla dessa pusselbitar för att kunna förstå och hantera dagens sociala, ekonomiska och ekologiska kriser.

Sådana här tankegångar har naturligtvis redan mött hårdnackat motstånd från förespråkare för den gamla världsbilden och från de som upplever sina intressen hotade. Precis som kyrkans motstånd mot ”kättarna” på 1400-talet hörs nu fördömande mot ”orealistiska, fundamentalistiska miljömuppar”.  Det gamla beprövade knepet att skjuta på budbäraren har åter kommit till heders. Andra svårigheter att tänka nytt hänger samman med förändringar av första och andra ordningen som jag beskriver i näste blogginlägg.

4 Allt hänger ihop med systemteori

Allt hänger ihop

I systemteori analyserar man”helheter” och hur de fungerar tillsammans. Ekologi är en sorts systemteori. Ett sy­stem är en ”egen” helhet, som i sin tur kan vara en del av en ”övergripande” helhet, som i sin tur kan vara en del av en helhet osv. Ett system kan bestå av atomer, celler, organ och en människa. Systemet kan också bestå av människa, samhälle, natur (jorden), och universum. Eller så kan man koppla ihop hela kedjan från atom till universum. Man kan med andra ord betrakta olika system beroende på vad man vill analysera. I systemteori fokuserar man inte bara på de isolerade delarna utan på sambanden mellan samver­kande system. Därför blir kommunikation, relationer, samman­hang och mönster centrala begrepp.  De är lika viktiga som materiella och fysiska former. Osynliga bindningar mellan vad som tidi­gare ansågs som separata delar är det mest fundamentala i skapelsen.

Det finns inget enkelt linjärt förhållande mellan orsak och verkan i sambanden mellan alla delar i ett system, utan man kan säga att allt beror på allt eller att allt hänger ihop. Helheten är inte summan av sina delar utan den är mer än sina delar. En människa kan analyseras på olika systemnivåer; på atomnivå, cellnivå och på organnivå. Men en människa är till slut nå­got helt annat än sina delar. Systemet, eller som i det här fallet en människa, har ”helhetsegenskaper” som inte återfinns i delarna. Man talar om ”emergens”, en kvalitativ ny egenskap som ”dyker upp” på helhetsnivå.

Ett självorganiserande system befinner sig ”långt ifrån jämvikt” eller som det också kallas ”i dy­namisk jämvikt”. Man skiljer mellan statisk jämvikt och dynamisk jämvikt. Det förra kan symboliseras av någon­ting som är i balans, det senare av någonting som hela tiden måste balanserar. När jag till exempel cyklar måste jag hela tiden balansera, för att jag inte skall ramla. Det är vad alla le­vande organismer hela tiden måste göra i förhållande till sin miljö för att kunna överleva. Människan måste också hela tiden ”balansera” inom de ramar som samhället och naturen sätter upp. I dag har vi obalans i många av de system som är viktiga för vår överlevnad.

Vi hanterar de ekologiska kriserna och samhällsproblemen isolerat från varandra. Systemteori och ekologi ger oss möjligheter att analysera och hantera mänskliga, samhälleliga och ekologiska problem utifrån ett helhetsperspektiv. Vi får förståelse för hur alla dessa områden hänger ihop och påverkar varandra. På vilka systemnivåer finns problemen, hur hänger de ihop och hur kan vi hantera dem? Det är frågor vi behöver besvara. Men det räcker inte med att vi bara ägnar oss åt problemen. Vi behöver också formulera positiva mål och visioner för det samhälle vi vill uppnå. I nästa blogg försöker jag sätta in systemteori i ett större sammanhang.

3 Sagan om läkaren och patienten

Det var en gång en läkare som noggrant undersökte sin patient och kom fram till att patienten led av en mycket allvarlig sjukdom. I värsta fall var den livshotande. Men det fanns en möjlighet att bota patienten, men då måste han ta en mycket besk medicin och helt lägga om sin livsstil. Läkaren kände sig tveksam då han insåg att patienten skulle må dåligt av att få höra den allvarliga diagnosen. Patienten skulle till och med kunna få diagnosångest. Som en varm humanist vill han ju heller inte göra patienten orolig. Sedan kände han sig tveksam om att lägga sig i patientens livsstil eftersom det är en personlig och känslig fråga. Han kunde ju dessutom verka moraliserande.

Läkaren hade länge arbetat för att hans praktik skulle bära sig ekonomiskt och han hade nu äntligen fått näsan över vattenytan. Tänk om patienten skulle bli så besviken att han gick till en annan läkare! Han visste att det lätt kan hända då det fanns andra doktorer som inte trodde på den allvarliga diagnosen trots att det fanns tydliga vetenskapliga bevis. Dessa läkare kunde ge tröst och förklara att visst – inte var sjukdomen helt ofarlig, men man kan leva som vanligt och inte behöva göra några större förändringar i livet. Bara några små och obetydliga. Och snart har nog läkarvetenskapen uppfunnit en ny medicin som kan bota sjukdomen. Det fina i kråksången var ju också att det gick att tjäna pengar på den nya medicinen.

Läkaren började känna sig helt förvirrad. Han ville inte göra patienten orolig och tänk om de andra läkarna hade rätt! Han beslutade därför att inte berätta sanningen för patienten. Då skulle han ju även få behålla honom. Åtminstone så länge patienten var vid liv. Till historien hör också att läkaren var med i miljöpartiet, men det hör ju inte hit.

2 Ekonomi, ekologi och ekolonomi

I dag bekämpar vi de ekologiska kriserna och samhällsproblemen isolerat från varandra. De hänger ihop och behöver angripas utifrån ett helhetsperspektiv. Till vår hjälp kan vi använda oss av systemteori. Ett system är en helhet som i sin tur är en del av en större helhet som i sin tur osv. Som den lilla babusckadockan som både är en helhet och en del i den större dockan.

Så är t.ex. samhället en helhet som också är en del av naturen. Att förstå att samhället och naturen hänger ihop och att samhället är en ”underordnad” del av naturen är en förutsättning för att kunna förstå och angripa dagens ekonomiska och ekologiska problem. I dag hanterar vi de ekonomiska problemen isolerat från miljöproblemen. Det gör att vi kan hävda att ekonomisk tillväxt är lösningen på våra ekonomiska problem samtidigt som insikten att ständig ekonomisk tillväxt är en av orsakerna till miljöproblemen. Här finns en grundläggande motsättning. Vi behöver integrera ekonomisk teori med ekologisk vetenskap för att överhuvudtaget kunna hantera dagens resursproblem. Jag föreslår att vi kallar det sättet att hushålla med de totala resurserna för ekolonomi. Till vår hjälp kan vi använda oss av ett helhetsperspektiv som ger insikten att allt hänger ihop. Hur delarna sedan hänger ihop kan vi bättre analysera med systemteori. Mer om det i kommande blogg.