5 Vår världsbild, helande och delande vetenskaper

Det här blir ett långt blogginlägg som jag känt mig tvungen ett formulera för att få ordning på mina tankegångar och förhoppningsvis ge läsaren nya infallsvinklar på vårt sätt att uppfatta verkligheten.

Vetenskapen som växt fram från 1400-talet med föregångsmän som Galileo Galilei, Francis Bacon, René Descartes, och Isaac Newton medförde så småningom grundläggande föränd­ringar av andra ordningen i hela samhäl­let.  Hand i hand med den vetenskapliga utvecklingen fick vi även den tekniska utvecklingen som var förutsättningen för industrisamhällets fram­växt. Allt detta för­ändrade successivt vår världs­bild, vårt sätt att tänka, känna och handla och vårt sätt att utforma samhället.

Bilden ovan kommer från boken ”Världen och vetandet sjunger på nytt” av   Erland Lagerroth. Den visar förenklat hur vissa komponenter hänger ihop och påverkar varandra och vilken central roll vetenskapen har.

De nya tankegångarna fick hårt motstånd från kyrkan. Den religiösa föreställningen var ”geocentrisk”, vilket innebar att man ansåg att jorden var centrum i universum. Den vetenskapliga världsbild som växte fram stod för en ”heliocentrisk” världsbild, där solen var centrum i universum. Nicolaus Copernicus lät först efter sin död publicera sina rön. Galileo Galilei ställdes inför rätta i Vatikanen och hotades med tortyr. Han sattes i husarrest och tvingades avsvära sig sina teorier. Giordano Bruno avrättades på kättarbål av inkvisitionen för sina heliocentriska teorier. De nya teorierna utmanade maktens män i dåtidens samhälle. Nu vet man att solen befinner sig i periferin av vintergatan och att vintergatan i sin tur inte är  centralt belägen bland alla galaxer.

Det som kännetecknar de vetenskapliga teorierna som växte fram är att man försöker förstå verkligheten genom att bryta ner den i allt mindre delar. Därför tycker jag att man kan kalla den traditionella vetenskapens olika riktningar för ”De delande teorierna”.  De de­lande teorierna känne­tecknas av en mekanisk världsbild. En vanlig metafor är att be­trakta naturen, människan och samhället som en klocka eller en maskin. Andra kännetecken för de delande teorierna är att de är analytiska, atomis­tiska, reduktio­nistiska och determi­nistiska. Med atomistisk och reduktionistisk menas just vetenskapens sätt att bryta ner och reducera verkligheten till mindre och ”enklare” delar. Det fungerat inte när man reducerar psykologi till biologi, biologi till kemi och kemi till fysik o s v. Som till exempel när man påstår att: ”Kärlek är ju egentligen bara kemiska processer i vår hjärna.” Delarna analyseras var och en för sig och man brukar sedan hävda att ”helheten är summan av sina delar”. Den vetenskapliga metod man oftast använder är att man mäter och väger fysiska delar i ett statiskt tillstånd. Man använder ett linjärt tänkande och söker efter orsak och verkan, där man utgår från att svaret ”antingen är det ena eller det andra”. Man har en determinis­tisk uppfattning om verkligheten som man anser i grunden styrs av förutbestämda naturlagar.

De delande teorierna och den tekniska utvecklingen har gett människan fantastiska land­vinningar och befriat människor från en dogmatisk religion. Den medicinska vetenskapen har gjort enorma framsteg. Vi har fått ett helt nytt sätt att producera och konsumera varor med industrialismens framväxt. Det har också på­verkat våra livsmönster, våra politiska ideologier, vår samhällsorganisation och vårt ekono­miska system. Vår världsbild och vårt sätt att tänka i dag har i stort formas av de delande veten­skapsteorierna. Man talar i dag till och med om dem som ”scientism” – den moderna människans evangelium. Men vi har nu börjat uppleva baksidan på me­daljen och den kranka eftertankens blekhet sprider sig sakta över vår kultur. Framförallt har utvecklingen kommit på kollisionskurs med den ekologiska grunden för vårt samhälles överlev­nad, då den delande vetenskapen och den tekniska utvecklingen gett oss möjlighet och motiv att i stor skala ex­ploa­tera naturen.

Men ett nytt sätt att tolka verkligheten har börjat växa fram. Det ger oss nya möjligheter till en föränd­ring av andra ordningen när det gäller vår världsbild. Det som kännetecknar dessa teorier kan ses som alternativ till determinism och reduktio­nism och handlar om att förstå världen i termer av helheter, system, relationer, funktioner, samman­hang och mönster. Därför kan man kalla de nya vetenskaperna för ”De helande teorierna”. Här handlar det inte om att se verkligheten som mekanisk, utan man ser den som organisk och levande. En vanlig metafor blir då att betrakta naturen, människan och samhället som ”självorganiserande system”.  De delande och helande teorierna skall inte ses som konkurrerande utan de kan sägas kom­plette­ra varandra. De ger kunskaper och insikter om olika ”de­lar/nivåer” av verkligheten. De är inte av samma ”logiska typ”. (En ”vitsippa” är en logisk typ och ”blommor” är nästa logiska typnivå och sedan har vi ”växter” osv. Enligt Bertrand Russel och Alfred North Witehead är det viktigt att hålla rätt på logiska typer när vi resonerar och analyserar). ”Materia” kan ses som en logisk typ och ”självorganiserande system” kan ses som en annan logisk typ. Det förra kallas ”element” i typläran och det senare för ”klass”.

En intressant parallell till de olika vetenskapsteorierna är vår hjärnas sätt att tolka, analysera och uppleva verkligheten. Den har också två inriktningar där den vänstra hjärnhalvan är mer analytisk och inriktad på att förstå och uppfatta delar och den högra hjärnhalvan är mer holistisk och inriktad på analys och upplevelser av helheter. Det är ju viktigt att både kunna se träden och skogen. Evolutionen har med andra ord före männi­skans intellekt skapat dessa två sätt att uppfatta verkligheten. Det tycks vara två ”naturliga” och grundläggande metoder som kompletterar varandra för att vi skall kunna förstå och uppleva verkligheten. I vår kultur har vi på grund av den delande vetenskapens dominans blivit mer och mer inriktade och tränade på och uppfatta vekligheten med vår vänstra hjärnhalva. Olika riktningar och benämningar på de helande teorierna är: ekologi, systemteori, kaosteori, cybernetik, kontextteori och ”general science”.  I mitt förra blogginlägg har jag närmare beskrivit systemteori. Här nedan följer en summering av de olika teorierna.

Här visas skillnader mellan de nya teoriernas perspektiv och de gamla materia-energi-perspektiven. Idén till uppställningen har hämtats ur boken ”Kommunikationens strategi” av Anthony Wilden som är professor i kommunikationsteori. Den nya synen, som själv har urgamla rötter, både inkluderar den traditionella vetenskapssynen och går utöver den. De två synsätten kan sägas komplet­tera varandra, de är inte motsatta och kan inte ställas mot varandra eftersom de inte är av samma logiska typ.

De delande teorierna har givit människan fantastiska möjligheter att utveckla samhället, öka vår materiella standard och kraftfullt påverka naturen i vårt eget intresse. Som tidigare nämnts fick vi genom de framväxande delande vetenskaperna möjlighet att gå från en geocentrisk världsbild (jorden i centrum) till en heliocentrisk världsbild (solen i centrum). Men vi fick också en mekanisk världsbild där vi ”delade” och isolerade människan från naturen och gjorde människan till härskare över naturen. Något man brukar kalla en ”antropocentrisk” världsbild (människan i centrum). Det fjärmade oss från att förstå oss själva som en del av naturen och som beroende av den. Vi har nu kommit till ett vägskäl som tydligt visar oss problemet med människans utveckling och ”framåtskridande”. Vi behöver nu utveckla en ”biocentrisk” världsbild (naturen i centrum). Jag tror att vi fortfarande i huvudsak sitter fast i en antropocentrisk världsbild. Vårt sätt att kunna förstå och uppleva att vi är en organisk del av naturen är en viktig pusselbit i sökandet efter nya utvecklingsvägar för mänskligheten. Systemteori och ekologi ger oss andra pusselbitar för att kunna se att problem finns på flera ”nivåer” och att de hänger ihop. Vi behöver alla dessa pusselbitar för att kunna förstå och hantera dagens sociala, ekonomiska och ekologiska kriser.

Sådana här tankegångar har naturligtvis redan mött hårdnackat motstånd från förespråkare för den gamla världsbilden och från de som upplever sina intressen hotade. Precis som kyrkans motstånd mot ”kättarna” på 1400-talet hörs nu fördömande mot ”orealistiska, fundamentalistiska miljömuppar”.  Det gamla beprövade knepet att skjuta på budbäraren har åter kommit till heders. Andra svårigheter att tänka nytt hänger samman med förändringar av första och andra ordningen som jag beskriver i näste blogginlägg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s